Orkidéer


Publicerat den: 2016-09-16 [11:47:41]

Mina orkidéer blommar runt om i alla fönster i lägenheten. Det är ljuvligt!


Att vara bitter


Publicerat den: 2016-09-15 [09:42:23]

Ni vet den där känslan man kan ha ibland av att det känns som att allting består av motgångar?
Inget flyter, inget klaffar. Man är trött, man har ont. Ungarna går i protest non-stop.
Plocka, städa, tvätta, vattna blommor, ordna kalas, hinna med sig själv, en dusch en gång om dagen är ju på sin plats liksom.

Man tänker att man ska sätta lite sprätt i tillvaron, hitta på något kul. Men tre minuter senare har saldot på kontot talat om för en att calm the fuck down!

Det känns som att alla relationer i livet kretsar kring missnöje och diskussioner. Man försöker i alla sammanhang att räcka till, finnas där för alla. Smått som stort. Man paketerar sitt egna elände i en omärkt låda längst bak i huvudet. Skakar av sig tröttheten, dricker 1 liter kaffe.
Tar en sväng till med dammsugaren, pushar fram ett skratt för att känna glädje. För att kanske ge någon annan glädje, drar ett skämt.

Man har precis städat klart, där åkte burken med välling i golvet. Det är mitt fel varför ställde jag den där? "Nejdå mamma är inte arg!"
Sjunger en sång,

Går på sparlåga, fick sova till 7, fräckt värsta sovmorgonen! Dagen går i ett, ungarna slocknar, tassar ut från rummet. Djupa andetag, på med träningskläderna, mot gymmet. I säng vid 00:20.

Rutin, försöka bryta rutin utan att skapa härdsmälta i skallen när saker inte faller på plats, rutiner behöver brytas ibland. En glass i parken en solig onsdag är nödvändigt för själen.
Vara glada mamman 6:30-19:30. Mantra, det är inte barnens fel att du är trött.
Vara glada vännen, ställa upp, finnas där, räcka till. Vilja finnas för alla, vilja göra allt för alla. Hämta, lämna, fixa, trösta, prata, hjälpa, organisera, ordna. Alltid svälja mitt egna, aldrig tycka att mitt egna elände behöver få luftas. Fungerar inte så, måste finnas till för människor i mitt liv, det är viktigt att vara en bra människa.

Tanken kommer, nej jag skiter i det här. Lägger mig på soffan, bara slänga ner leksakerna på golvet, en påse med alldeles för mycket godis, ät tills du kräks, tyck synd om dig själv och grina lite...

Nej, fungerar inte så. Livet består emellanåt av motgångar, lägga ner sig och stirra i taket är inte ett allternativ. Man styr sitt eget liv, res på arslet, gaska upp dig, gå vidare. Ligg inte där och chilla med en påse godis och gråt det gör inte saken bättre.

Så jag reser på mig, jag börjar om. Jag gör det en dag till. Jag tror det kallas livet?


Efter badet en vanlig måndag


Publicerat den: 2016-09-12 [22:50:24]

Solglasögon och handduk? Ja varför inte tycker Noah.
I bakgrunden, en lillasyster som tycker att storebror är riktigt rolig!


Såpbubblor


Publicerat den: 2016-09-10 [18:51:41]

Lyckan att få sitta i solen på landet bland såpbubblor!


En trasig balkongdörr


Publicerat den: 2016-09-10 [09:36:51]

Vår balkong dörr gick sönder här om dagen. Barnen satt som små ljus och tittade på när dörren lagades.


Här slutar vår resa


Publicerat den: 2016-09-07 [19:41:51]

Det spekuleras alltid så mycket när två personer går skilda vägar. Den mänskliga nyfiken tar över, man vill veta varför?

Så här kommer vår historia och anledningen till att vi valde att fortsätta på egen hand. Så långt som mitt förstånd räcker i alla fall, för att helt veta ens själv varför saker blev som det blev, det kan jag nog inte. Jag ska skriva så ärligt jag kan utan att bli för privat. Jimmy är helt okej med att jag skriver det här.

Kärlek är något magiskt. En känsla man inte kan sätta fingret på. Men tråkigt nog kan även kärlek dö ut.

När jag och Jimmy började vår kärlek och vår resa var vi kära. Våra "jag" klaffade och vi hittade något gemensamt.
Vi valde ett liv ihop, till en början levde vi i symbios, sida vid sida och utvecklades tillsammans. Men sen hände något, vi började växa på varsitt håll. Delade inte längre samma visioner eller åsikter om hur livet skulle levas.
Som de flesta vet, resulterar det ofta i bråk. Bråk som sakta men säkert eskalerade utanför alla proportioner. Vi gled isär, hittade tillbaka.
Gick vidare, steg för steg. Blev föräldrar och våra åsikter gick ännu mer isär. Vi är väldigt överens i barnuppfostran, väldigt överens i hur man är förälder, men att växa in i rollen som vuxen förälder gjorde vi inte tillsammans utan på varsitt håll.

Våra bråk, kring livet. Hur det skulle levas började äta på vår kärlek och det gemensamma livet vi delade.
Vi har nog aldrig bråkat om hushåll men vi har bråkat mycket om hur livet ska prioriteras och levas.

Våra vägar gick isär, våra respektive "jag" klaffade inte längre, vår kärlek och attraktion till varandra tunnades ut, för att till sist inte längre existera. Våra personligheter var förändrade och vi var inte längre kära.

Så vi bråkade om det med, bråkade om att vi inte längre ville vara med varandra. Bråkade om hur egoistiska vi fick vara gentemot vara barn. Hur rätt och fel det var att separera. Sökte utomstående hjälp, pratade med psykologer och med tiden slutade vi bara bråka. Vi var inte längre ett "vi" vi var två olika personer, utan gemensam väg som levde under samma tak.

Vi började prata om hur livet skulle vara på olika håll, hur vi skulle göra, hur vi ser på saker. Vi bestämde att vi inte längre var ett kärlekapar, inte längre man och hustru utan två föräldrar i samma hushåll. Vi började planera för ett liv på varsitt håll och började leva skilda liv under samma tak. Olika sovrum, olika intressen.
Vi började sakta men säkert bygga en vänskap i eländet.

Så nu står vi här, Jimmy har ena foten utanför dörren. Han ska köpa lägenhet och jag bor kvar. Vi har en plan, vi har hittat en gemensam väg i ett liv där vi inte längre kommer leva tillsammans.
Vi kan umgås i små doser och ha kul tillsammans. Vilket känns som ultimata förutsättningarna för att separera med barn.
Jimmy har mitt största förtroende när det kommer till våra barn. Jag behöver aldrig fundera eller undra. Jag vet att han alltid kommer ha barnens välmående och intresse som sin första prioritering. Jimmys liv som egen individ, kommer aldrig komma ivägen för hans roll som pappa till våra gemensamma barn. Jag kommer med öppna armar släppa in hans framtida liv i mitt för att jag vet i hjärta och själ att beslut han tar är noggrant övervägda för våra barns bästa.

Så där har ni det. Inga smaskiga detaljer, inga spekulationer. Våra unga respektive jag som blev kära stod bara så småningom på en plats i livet där våra vuxna jag inte längre ville ha ett liv ihop. I min värld finns inga rätt eller fel. Det fungerade bara helt enkelt inte. Vi har jobbat, vi har kämpat men nu är orken slut. Vi är helt enkelt lyckligare ifrån varandra än med varandra.

Vi började skriva boken om oss för snart 6 år sen. Vi har skrivit många härliga, spännande, jobbiga och lyckliga kapitel. Men nu har vi nått slutet. The end.
Det behöver inte vara negativt, det är ett positivt slut, ett lyckligt slut.

I uppföljaren får vi följa huvudrollsinnehavarna när deras resor på livets äventyr fortsätter, på varsitt håll.