Alla tankar


Publicerat den: 2019-05-15 [21:23:06]

(null)

(null)

Jag åkte hem nu på kvällen strax före 20. Jag har varit på sjukhuset dygnet runt sen måndag morgon. 
Har sovit, levt och haft samma kläder flera dagar. Mitt enda rena ombyte passade Hailey på att spy på. Och det gjorde inget, brydde mig inte. 
Det enda viktiga är hon. Hur hon mår. 

Åkte hem idag för att byta lite kläder, försöka sova lite. Men framförallt finnas till för mitt andra barn. Han som är så stark. Han som bara köpt läget att ha ca 2 ombyten och slussas mellan farbror, mormor, sjukhus och förskola. 
Han som bara frågar hur Hailey mår och när hon får komma hem igen. Som inte en enda gång tjatat om mamma eller pappa. 
Han behöver oss också. 

Men det gör så ofantligt ont i mig att lämna Haileys sida. 
Fick tunga besked när jag klev innanför dörren, hon hade spytt igen och medicinen hon hade lyckats få i sig kom upp. 

Vi får frågan "hur mår ni under omständigheterna?"
Ja hur mår man? Hur mår jag? Dåligt, fruktansvärt. Jag äter inte, jag sover inte. Petar i maten, somnar av utmattning och vaknar med ett ryck en gång i kvarten. På sjukhuset sover jag inte alls. Täta kontroller, en ledsen rädd Hailey hela natten. Hon är det viktigaste. Man kliar, klappar och sjunger. Vaggar, ligger tätt tätt i en sjukhussäng. Slumrar till, nästa kontroll, börja om. 

Dagarna bara går, ingen tidsuppfattning. Lärt mig om det är förmiddag eller eftermiddag på om solen ligger på i vårt rum eller inte. Ut i korridoren, trampa en stig. 
Lirka medicin, underhålla barn, trösta barn. Bakslag, gå ut, gråta av förtvivlad. Torka tårarna och andas djupt innan jag går in i hennes rum. 
Mötas av små barnhänder som smeker över min kind och säger "varför är du ledsen mamma?" 

Försöka svara lugnt och sansat att mamma är lite ledsen för att Hailey mår dåligt och jag vill att hon ska bli frisk. 

Vi har gett droppställningen ett namn, han heter Pelle. Försöker göra allt till en lek, försöker göra hennes liv lättare när hon ska leka men måste få med sig "Pelle" runt. 

Jag slungas mellan förtvivlad och avtrubbad. 
Flyter runt i en tjockdimma av frustration och oro. 
Mitt barn ligger inlagd på sjukhus. Inte med ett benbrott där behandling är gips och om 6-8 veckor är hon bra. 
Utan med en mycket farlig infektion i hjärnan, ett virus som ger henne för lite blod till hjärnan. Symptom som kan vara livshotande, symptom som kan förändra hennes liv för all framtid. 
Ingen vetskap om hur hon ska bli frisk eller när. 

Vi håller andan. Vi har hållt andan i snart 6 dagar. Vi har syrebrist och är helt utmattade. Vi spenderar 24 timmar om dygnet med att se vårt barn lida genom anfall, mediciner, spyor, sprutor. Hon ser ut som en nåldyna! 

Vi sväljer våra tårar, vår trötthet, rädsla för att kunna stötta henne. Le, leka, avleda. 
Förklara, trösta. "Det kommer inte göra ont, det går fort, vi förstår att du inte vill, vi förstår att det gör ont!"

Men vi kan inte ta bort det, kan inte få det att sluta. Och hon lider! Mitt barn, min dotter. Människan jag har skapat och satt till världen hon lider av smärta och rädsla. 
Mitt viktigaste jobb som mamma är att mina barn ska må bra. Och just nu kan jag inte. Det är utanför min kontroll. Jag kan bara finnas där för henne, genom det här. Försöka vara stark. 

Så hur mår jag? Vad svarar jag på det? Jag mår förjävligt! 
Jag kan inte sätta ord på hur jag mår just nu. 

Jag har avböjt tre gånger att prata med en kurator, jag kan inte för då bryter jag ihop. 
Jag kan inte prata om hur jag känner om jag ska klara av att vara där och finnas där. 
För den enda tanken som snurrar i mitt huvud, varje sekund av varje dag är..

Vad gör jag om Hailey inte klarar sig? ... 




Kommentarer
Susanna

❤️ Tänker på er så mycket ❤️

2019-05-15   22:18:15
Sars

Tänker på er alla hela tiden & jag är så stolt över den styrka som ni alla erhåller! Det är inte lätt men ni kommer ta er igenom detta. ♥️

2019-05-16   00:26:30

Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback