En dimma


Publicerat den: 2019-05-12 [21:33:05]

(null)

Jag går runt hemma i någon slags dimma. Tänker på stunder som bilden ovan, Hailey sovandes djupt i min famn hemma i sängen. 

Legat i hennes säng en stund, drömt om att den snart fylls av henne igen.

Försöker städa, plocka. Imorgon kommer Lily hem. Tid hon behöver med sin far, tid hennes far behöver med henne. 
Vårt hem ser förjävligt ut. Vill inte att Lily ska komma hem till stök och skit. Vill att 50% av hennes liv ska vara.. ja "som vanligt".
Så pass det går. 

Livet som fortsätter ticka vidare minut för minut utan för eländet vi går igenom. 
Hennes värld ställs också på ända just nu, tiden hon delar hos sin pappa. Vill inte det, vill att hon ska komma hem imorgon och det är rent och fint. 

Ska försöka sova några timmar innan jag ska tillbaka till sjukhuset. Men vet inte hur. Jag vaknar hela tiden, med ett ryck. En ängslan, bara gråter. Vill bara att mardrömmen ska vara över. 

Tankarna snurrar, ekar inombords. Avskyr varje minut jag är ifrån sjukhuset, varje minut ifrån Hailey. Vi kan bara vara en åt gången på natten, en måste hem. En av oss. 
Jag avskyr sjukhus. Fullkomligt avskyr att Sätta min fot där. Jag vill inte lämna Haileys sida. 
Men måste då och då. För att orka vara stark mamma. För att orka finnas där för henne. 

Jag kan inte sätta ord på känslorna vi upplever just nu. 
Alla ni som har barn vet att det värsta tänkbara i vår värld som föräldrar är att något händer våra barn. 
Vi är där nu, vi lever i skräckfilmen där våra barn råkar illa ut och vi kan inte göra ett skit. 
Bara titta på, bara hoppas. Bara drömma och längta efter stunden när läkarna säger att allt är bra och Hailey får åka hem. 
Det känns så avlägset just nu..

Jag vill blunda, vakna och inse att allt det här var en dröm. En obehaglig dröm men att det inte var sant. 

Mamma älskar dig Hailey! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback