Att vara bonusmamma


Publicerat den: 2020-02-11 [14:22:14]

(null)

Att vara bonusmamma är en väldigt speciell känsla. När Lily och jag började bo ihop var hon liten, 4 år gammal. 
En mamma det har hon, så hennes mamma behöver jag inte vara. Behöver är egentligen fel ord, för hennes plats i mitt liv är inte tvång, jag valde ett liv med en man som har barn sen tidigare, alltså valde jag aktivt ett liv med Lily. Men att vara hennes mamma har aldrig varit varken min intention eller mål, hon har en mamma den rollen behöver inte jag fylla. Även om jag hade velat hade jag inte lyckats för en mamma är något ingen annan kan ersätta. 

Jag är mamma, jag är Noah och Haileys mamma. Det är alldeles perfekt för mig att vara mamma till mina två barn, Lily har sin mamma.
Så vem ska jag vara i ett litet barns liv? Hon är för liten för att jag ska vara hennes vän, jag är en vuxen person i hennes liv, som spenderar lika mycket tid med henne som hennes biologska föräldrar. Jag är en vuxen som axlar ett föräldraransvar för ett barn i mitt liv, i mitt hem, i min vardag. 
Jag valde att hon ska behandlas av mig, likadant som jag behandlar mina barn. Jag ska inte göra skillnad på barnen i hemmet. Jag pratar om det som att jag har tre barn, för det har jag. Jag har ett hem och ett liv med tre barn. 
Mitt liv anpassas efter tre barn. Mitt mål och min intention var att jag och Lily ska ha vår relation. Den är vår, den ska ingen annan forma eller skapa. Den ska och kan ingen annan diktera villkoren för, den är vår, hennes och min. Vi ska skapa oss en relation där vi är trygga och mår bra, för vi spenderar halva livet ihop. 
Oavsett yttre påverkningar förändras inte hennes och min relation. Den är vår! 

Jag nattar, gosar, hämtar och lämnar. Plåstrar, tröstar, skämmer bort, uppfostrar, vakar över, leker med och skäller på. Jag gör allt med henne som jag gör med mina barn, jag gör allt med henne, som hennes biologiska föräldrar gör. Hon är ett barn, i mitt liv, i mitt hem, men inte mitt barn. Ibland är det knepigt, jag ska axla en föräldraroll, utan att vara förälder, jag ska behandla henne som jag behandlar mina barn, utan att vara hennes mamma.
Jag ska ta ansvar för hennes välmående, hälsa, hennes handlingar, hennes utveckling utan att ha något jurdisktansvar eller beslutande rätt. 

Jag har inget ekonomiskt ansvar för henne, men jag har ansvar för att värna om hennes integritet och välmående då hon lever i mitt hem. 

Hennes bonusmamma, ja det blev jag först den dagen hon själv kallade mig för det. När hon själv såg vår relation på det sättet. Jag är inte hennes mamma, men hon såg på mig som en extra mamma. Varför? Förmodligen för att jag behandlar henne som mitt eget barn. Hon kallar oss för familj, förmodligen för att vi är det och hon känner sig delaktig och självklar i vårt liv. 

När hon växer upp och tittar tillbaka på sin barndom vill jag att hon ska se minnen av familjelycka och rättvisa. Jag vill att hon ska känna att i familjen jag delade med pappa, min bonusmamma och bonussyskon var jag en självklar del. Att vi alla fem utgjorde vår speciella del i vår familj. Att hon var älskad och respekterad, sedd och hörd. 
Jag vill inte att hon växer upp, tittar tillbaka och minns halva sitt liv med en klump i magen, att hennes "jävla styvmorsa" alltid behandlade henne annorlunda än sina egna barn. Den bilden av sin barndom ska ingen behöva ha. 

Vill jag ta hennes mammas plats, vill jag försöka med det? Tror jag att jag kan ersätta hennes mamma eller vara lika viktig i hennes liv som hennes biologiska mamma? 
Nej, på all of the above, nej. 

Spenderar jag lika mycket tid med henne som hennes riktiga mamma? Ja, det gör jag. Förtjänar inte då barnet att känna omvårdnad och kärlek, från en mamma, inte hennes mamma, men en mamma den tiden då jag är närvarande men hennes mamma inte är det?
Det anser jag i alla fall. 

Lily känner trygghet med mig, hon känner sig tillfreds med att jag tar hand om henne som en mamma, den tiden hon är med oss. Funderar vi någonsin på vem hennes mamma är? Nej, det gör vi inte. Inte för att hennes mamma inte är viktig, utan för att det är självklart. Vi vet allihopa vem som är Lilys mamma och att jag inte är det. Men jag försöker inte vara hennes mamma heller, jag försöker hitta ett mellanting, inte hennes mamma men som en mamma. Hon är inte mitt barn, men som mitt barn. 

"Barn gör inte som vi vuxna säger, barn gör som vi gör" det blir extra tydligt när man lever med ett barn, man inte alls delar blodsband med, men ser och hör hur hon gör och säger vissa saker precis så som jag gör. Meningar, uttryck, gestikulerar på samma sätt som mig. Det knyter banden hårdare mellan oss, gör vår relation närmare och bygger högre och större i vår alldeles egna relation. Inte hennes mamma, men som en mamma, inte mitt barn, men som mitt barn. 

När hon mumlar "jag älskar dig Jennifer" innan hon somnar när jag nattar, då vet jag att jag har lyckats. Att vi har lyckats. Hon och jag, att bygga vår trygga relation. Att vi har hittat vilka vi är för varandra i livet vi delar. 

Ett litet barn behöver inte en vuxen vän, ett litet barn behöver någon som tar ansvar. Vara hennes vän, det hoppas jag att jag är i framtiden, när hon är stor nog att ta ansvar själv. 

Mamma, ja det är jag. Jag är Noah och Haileys mamma. Att agera mamma är inte främmande, skrämmande, utom min kontroll eller något jag inte behärskar. Jag är mamma, jag är (utan att egentligen sätta mig själv på höga hästar) en grym jäkla mamma! 
Duger jag? Är jag kapabel och kunnig att vara Lilys bonusmamma? Utan tvekan! 

Kan jag allt? Vet jag allt? Är jag mammaexpert? 
Nej oh nej! Men det är ingen, ingen mamma på denna jord är expert på varken rollen eller sina egna barn. Vi gör så gott vi kan, hela tiden, i alla lägen av kärlek för våra barn. Har vi alltid rätt och vet bäst för våra barn bara för att vi är deras mammor? Åter igen, nej! Vi vet inte bäst för våra barn i alla lägen bara för att vi är deras mammor. 
Så ju fler vuxna personer, i våra barns liv, som värnar och älskar barnen, desstu större chans att barnen verkligen får det absolut bästa i alla situationer genom livet. 

Den villkorslösa kärlek man känner för sina biologiska barn är inget som kommer dag ett för ett bonusbarn, om man någonsin ens kan känna den typen av kärlek för bonusbarn?
Kan man älska sina bonusbarn högt, ja det kan man verkligen! Men det är samma typ av kärlek som i ett förhållande, en kärlek som man bygger med tiden. Som växer sig starkare och djupare ju längre tid som går. 

Vill jag vara, är jag beredd att axla ansvaret och kärleken som kommer med att vara bonusmamma? 
Lätt svar, ja! 
Så nu när vi skapat vår alldeles egna relation, hon och jag, min bonusdotter, där vi båda är trygga och trivs. Vad viskar jag tillbaka innan hon somnar på kvällarna?
Jag viskar såklart "jag älskar dig också Lily"

Inte hennes mamma, men som en mamma. Inte mitt barn, men som mitt barn... 


Kommentarer
Paps

Min älskade dotter, du gör mig stolt!
Dina värderingar är så fint kalibrerade.
Våra barn är det bästa vi har, tack för att du tar stafettpinnen vidare med kärlek och respekt!

2020-02-11   18:22:53
Paps

Min älskade dotter, du gör mig stolt!
Dina värderingar är så fint kalibrerade.
Våra barn är det bästa vi har, tack för att du tar stafettpinnen vidare med kärlek och respekt!

Svar: Tack pappa! Betyder mycket att höra att jag utvecklats och blivit en person du kan vara stolt över!
jenniferbetzen.se

2020-02-11   18:22:54

Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback