1 år sedan


Publicerat den: 2020-05-10 [10:03:59]

(null)


10 maj 2019, värsta dagen i mitt liv. Dagen då jag fick samtalet att min Dotter fått en stroke och sitter i ambulans på väg in till sjukhus. 
Dagen då min värld ställdes på ända, dagen jag slutade andas. Tänk om hon inte skulle klara sig? 
Komma in där på akuten, höra hennes illvrål av rädsla och smärta genom dörren. Sitta bredvid hennes säng och se henne uppkopplad i maskiner, undra om jag skulle få lämna sjukhuset med min dotter eller om jag skulle åka där ifrån med ett änglabarn. 

Den rädslan, sorgen, oron och smärtan som följde närmaste dagarna. Inte veta, bara kunna ta en minut i taget. Hålla fast henne och se henne få sprutor, infarter, bli halvt förlamad, ner sövd, röntgad, undersökt. Dag ut och dag in. 
Äntligen få lämna sjukhuset och hantera månaderna som följde med sjukhusbesök, mediciner, mer röntgen, ovetskap och oro. 

Det har gått ett år. Hon är fortfarande inte frisk, hennes inflammation är kvar i hjärnan och det finns inget läkarna kan göra. Vi kan bara fortsätta medicinera henne på daglig basis och hoppas att det räcker till för att förhindra fler strokes. Att det är tillräckligt tills hennes kropp kan och orkar ta hand om inflammationen. 
Varje dag, 365 dagar har vi levt med oron för nya strokes, bestående men eller den värsta tänkbara rädsla en ny stroke hon aldrig vaknar upp ifrån. 

Det går inte riktigt att förklara eller sätta ord på hur det är att leva med ett allvarligt sjukt barn, hur det är att alltid vara rädd och orolig men samtidigt försöka leva som vanligt. 
Att varje gång man säger hej då fundera på om det är sista gången jag ser henne, sista gången jag hör henne skratta. 

Hon har gjort mig så makalöst imponerad senaste året, hur stark hon är, klok och förståndig. Hennes vilja, hennes ork att kämpa. 

Vi går fortfarande och hoppas och väntar på att nästa röntgen då kanske det blir gången vi får höra att hon är frisk, då kanske vi äntligen kan slippa den dagliga oron. 

Det här året är ett år jag trodde att jag aldrig skulle behöva uppleva eller gå igenom. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva vaka vid mina barns sjukhussäng, jag trodde aldrig att jag skulle behöva hålla dom i famnen och vara rädd för att det är sista gången jag hör deras andetag. 

Det har redan gått ett år, längsta men samtidigt kortaste året av mitt liv. 

Starka, älskade underbara fantastiska dotter! 10 maj 2021 hoppas jag av hela mitt hjärta att vi äntligen fått höra att du är frisk. 
Jag älskar dig Hailey, jag kan inte föreställa mig livet utan dig i det. 

Mammas fina dotter, vackraste bästa tjejen på hela jorden!

(null) 

(null) 

(null) 

(null) 

(null) 

(null)     





Kommentarer

Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback