Röntgen svar


Publicerat den: 2019-06-29 [12:02:10]

(null)

Igår ringde Haileys läkare. Hon ville hinna ge oss svaren från röntgen innan hon skulle gå på semester. 

Inflammationen i blodkärlen är inte helt borta men det har minskat markant. Men än vill inte läkarna friskförklara henne.

Nu ska vi successivt börja minska och fasa ut kortisonet över en 6 veckors period. 
Hailey har ätit så pass stark dos kortison senaste 2 månaderna att hennes kropp har slutat producera det själv. Så hon måste trappa ner på det över en lång period för att hennes kropp ska börja producera det själv igen. 

Sen i augusti väntar en till omgång av att söva henne och röntga. 
Jag vill bara höra att hon är frisk. Tar det här aldrig slut?

Då var det dags


Publicerat den: 2019-06-25 [06:48:13]

(null)

Idag ska hon röntgas. Jag har fått order om att sätta emla plåster på händer och armveck om det behövs sättas infarter. 
Hailey höll fram armarna till mig men tårarna kom ju direkt och hon säger "mamma jag vill inte ha nålar!"
Hon förstår vad plåsterna innebär eftersom hon gjort det så många gånger nu både med infarter och fragmin sprutor. 

Vi har väntat 5 veckor på det här. Men det skrämmer skiten ur mig nu. Det är så jobbigt och se henne rädd och nervös. 
Så tungt att hon ska behöva gå igenom allt det här. 

Min lilla älskling! Var frisk nu snälla

Röntgen


Publicerat den: 2019-06-19 [20:10:46]

(null)

Pga långa väntetider har hon inte röntgats igen än. Men idag kom kallelsen. På tisdag ska min lilla älskling sövas igen och röntgas. 
Jag har så mycket känslor i kroppen just nu, framför allt rädsla. För att söva henne, för beskeden som kommer efter. 
Men samtidigt vill jag bara få det överstökat och har alla förhoppningar att få höra att hon är frisk. 
Snälla lilla älskling, vakna och var frisk! 


Infarten


Publicerat den: 2019-06-01 [11:22:34]

(null)

Idag behövde vi dra infarten på handen. Sjuksköterskan hann ge medicin först som tur var, så först imorgon behöver vi sätta en ny infarten. Hailey får 24 timmar att vila utan infart för första gången på 3 veckor!

Hennes hand är fylld av sår av att infarten har skavt. Jag lider med henne när jag hör henne vråla när den skulle bort. Får en klump i magen av såren på handen.
Vet att jag imorgon behöver hålla fast henne när det ska sättas en ny. 

Allt det här är så svårt. Hailey är inte på något sätt frisk. Vi går bara och väntar, tar oss igenom alla mediciner varje dag. Vi vet att vi har minst ett par veckor till av detta. 

Min stackars lilla älskling. 

SABH har varit här


Publicerat den: 2019-05-23 [10:07:13]

Vi har precis haft vårt första besök av SABH här hemma. 
Jag är så otroligt lycklig och glad över att leva i Sverige just nu. 
Sjukvård för barn är dessutom gratis i det här landet, all vård, all röntgen, all medicin. Alla läkarbesök, fysioterapeut ja ni vet ALLT.

Hur otroligt, makalöst, fantastiskt är det inte att vi har det så?
Vi har en hel instans vars jobb är att komma hem och ge medicin och läkarvård för att barnen ska kunna bo hemma istället för på sjukhus. 

Jag får dessutom nästan 80% av min lön för att vara hemma och ta hand om Hailey just nu.

Jag tycker det är helt otroligt verkligen att vi har den lyxen här i Sverige.
Jag har alltid uppskattat det och varit tacksam för det, senaste två veckorna har jag varit överlycklig att vi bor i Sverige. 
Det enda vi betalt är 120 kr i akutavgift. Det är ju en piss i havet om man skulle räkna på vad hennes vård/medicin förmodligen kostat senaste 2 veckorna. 
På sjukhuset fick hon flera mål mat och mellanmål. Vi föräldrar fick frukost och en säng. 
Så lyxigt! 

Tackar högre makter för vården i Sverige just nu!


Solens sista strålar


Publicerat den: 2019-05-22 [20:23:55]

(null)

Sitter på balkongen, med solens sista strålar för dagen som träffar mig i ansiktet. Lyssnar på svalorna, vinden. 
Känner en hårtest som sliter sig ur tofsen och killar mig över pannan. 
Andas tungt och lugnt. Försöker finna ro i alla stunder som ges. 
Benen bränner efter ett träningspass och en långpromenad, själen bränner av sorg för vår situation. 

Gjorde maskroskransar idag, tills fingrarna värkte och händerna var gula. Allt för att se barnen le. 

Letar glädje och skratt, kämpar med näbbar och klor för att hålla humöret uppe. Men jag känner mig som maskrosorna i kransen, som slokar hjälplöst efter timmar utan vatten. 

Stannar upp i texten och andas tungt igen till ljudet av svalorna. 
Himlen färgas av rosa skimmer över hustaken när solen sakta försvinner bort.
En ny natt väntar, en ny dag imorgon. Vi klarade oss genom den här också.

Vågor sköljer över mitt inre, varannan av tacksamhet för att vi fick en dag till, varannan våg bryter med styrka och skummar av oro inför hur vår morgondag blir. 
Mitt liv, en variation av milda, kluckande vågor. Ljudet av vågor under en eka förtöjd vid bryggan en varm sommardag.
Några vågor rasande höga som bryter mot stenbariärer. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att vara rädd för morgondagen. 
Rädslan och oron gror och växer i mig, bubblar, bränner, skär igenom mitt inre med sylvassa rakblad. 
Det känns som ett pyroklastiskt moln inom mig. Glödande het, i världens fart river det med allting i sin väg inombords. 

Jag luktade på syrénerna idag. Jag kände ingenting. Ingen doft, ingen glädje. Jag kände en frätande avsmak inför det vackra jag brukar avguda att känna doften av. Avsmak och bitterhet  inför att syrénen blommar sig vacker i solskenet när vi lider.

Jag längtar efter att lukta på syrénen igen och kunna le åt doften av sommarens framfart. 
Jag längtar efter att mitt inre igen fylls enbart av glittrande stilla sjö och kluckande av små vågor under ekan förtöjd vid bryggan. 
Jag längtar efter att se svalorna dyka i den rosa kvällshimlen och njuta av det. 

Jag längtar efter att få återgå till att somna och känna hoppet och längtan efter vad morgondagen har att ge...


SABH


Publicerat den: 2019-05-22 [11:16:17]

(null)

SABH - sjukhusansluten avancerad barnsjukvård i hemmet. 
Vårdformen innebär att barn som normalt skulle kräva sjukhusvård kan förkorta sjukhusvistelsen och få fortsatt vård i hemmet. 

Imorgon kommer SABH hem till oss för att vi ska slippa åka till sjukhuset varje dag. Känns skönt faktiskt att slippa åka dit varje dag, även om jag kommer sakna att träffa alla som jobbar där. Bästa människorna på jorden på vårdavdelning barn 10!
Makalösa, underbara och helt otroliga på alla sätt och vis. Både med barnen och med oss oroliga föräldrar. 

Ett förtydligande


Publicerat den: 2019-05-21 [21:07:18]

Jag vet att ni bara vill oss väl, jag vet att ni är rädda, oroliga, bekymrade och att allt ni säger och gör är i välmening. 
Jag vet att ni älskar Hailey och att ni också tycker att det här är skit.

Det är därför jag och Jimmy har valt att jag på bloggen försöker skriva om allt som händer för att ni alla ska få veta. 
Utan att vi behöver göra 25 samtal efter varje läkarbesök och dag. 

Jag är så extremt tacksam för alla människor vi har runt om oss, så glad för allt stöd. 

Men vi behöver lite utrymme också. Om ni är rädda, oroliga och bekymrade, försök då föreställa er vad jag och Jimmy går igenom. 
En av anledningarna till att jag bloggar om det är för att vi ska kunna känna att vi förmedlar till alla er som bryr sig om Hailey vad som händer utan att vi ska känna tvånget att höra av oss till alla.

Effekten blir lite motsatt då när vi direkt får samtal och sms när jag lagt ut lite om dagens möte med specialisten. 

Så då tar jag mig tiden nu att berätta lite mer. Mitt senaste inlägg var inte en cliff hanger eller to be continued. Det var brist på ork att prata om hur sjuk min älskling är.

Specialisten pratade igen om den överhängande risken att attackerna kan fortsätta och även då utvecklas till fullskalig stroke igen. 
Hon pratade om det faktum att läkarna i dagsläget inte kan säga något alls om Haileys tillstånd mer än att det är allvarligt. Att hon medicineras på alla tänkbara sätt men att det inte ger några garantier. 

Att hon inte får bli sjuk för det ökar risken för en ny stroke. 
Att hennes framtid kan bli knepig, att barn som fått stroke oftast har koncentrationssvårigheter i skolan, är ljud och ljuskänsliga. 

Att hennes motorik i dagsläget är okej, men att det inte är några garantier för att det fortsätter så.

Att den enda planen just nu är fortsätta medicinera i väntan på nästa röntgen och då hoppas att inflammationen i blodkärlen gått ner. Sen får vi ta det där ifrån. Men Hailey är bara hemma på permis, hon är inte på något sätt utskriven eller frisk. 

Risken finns att det kan bli värre igen. Det finns även chans att det blir bättre men dom vet inte.
Vi pratade lite mer om medicinerna och om hemsjukvård. 
Hailey får medicin intravenöst varje dag och ska fortsätta med det flera veckor till. 
Plus att hon har mediciner vi ger henne flera gånger om dagen. 

Det här är mitt barn, min dotter. Att få höra det här om sitt barn går inte att beskriva eller förklara hur det känns. Hur man mår av det, hur ont det gör, hur hjälplösa vi känner oss. 

För er andra tuffar livet på, som sig bör. Som det ska vara. För er andra är allting som vanligt och för det klandrar vi ingen!
Det är fullt naturligt, vi vill att människor i vår omgivning ska fortsätta leva, skratta, må bra. Det är inget konstigt alls. 
Men vi lever i ett jävla helvete av rädsla och oro, dygnet runt, varje sekund av varje dag. 
Det här är vår verklighet just nu, vårt liv. En fullskalig storm där allt rämnar. 

Det upphör inte för att jag trycker publicera eller stänger ner bloggen när jag läst inlägget. 
Det här är mitt liv just nu. Min dotter är allvarligt sjuk och vi sitter och bara väntar otåligt på besked att hon är på bättringsvägen. 

Vi förstår verkligen att ni vill och behöver veta vad som händer, att det är av kärlek och oro. 
Men det tar enormt på mig att skriva om det, att prata om det. För det är en kamp att leva i det. 

Jag vet att ni vill oss väl och jag kan inte förklara min enorma tacksamhet mot er alla som stöttar oss i det här.
Men vi orkar verkligen inte svara på frågor om det hela tiden, eller prata telefon, eller svara på sms. 

För det här äter upp oss och vi försöker bara ta oss igenom varje dag. 

Tack för att ni finns, jag ska försöka vara tydligare på en gång i framtiden i mina inlägg så ni slipper känna oro för att ni inte får hela bilden. 

Vill inte på något sätt stöta bort er för vi uppskattar enormt att ni engagerar er och bryr er! 
Det betyder så mycket för oss. Allt pepp är ovärderligt, men frågor blir ibland för mycket för det är så förbannat tungt att prata om. 

(null)



Tungt besök idag


Publicerat den: 2019-05-21 [20:08:51]

(null)

Först blev det rörigt med medicinen och pga dålig kommunikation blev vi sittande 1 1/2 timme i ett väntrum.

Samtalet med specialisten var tungt. Vi gick igenom igen sjukdomsbilden, planen just nu och framtiden.

Kan försöka berätta lite mer imorgon, idag känns det för tungt. 
Kontentan- vi har ett väldigt sjukt barn och en oviss framtid för henne. 

Mitt hjärta brister... 

Kärlspecialist och cigaretter


Publicerat den: 2019-05-21 [07:59:11]

(null)

Fick ett telefonsamtal av Julia Barnläkaren igår. 
Det är en läkare som är specialist på kärlmissbildningar som vill träffa oss idag kl 13. 
Vi vet inte varför så jag känner mig rätt nervös. 

Barnen sov hos sin far igår, kändes jobbigt och konstigt att vara utan Hailey. Saknade barnen fruktansvärt. Nu är lilla H hemma hos mig igen. Barnen kommer sova hos Jimmy den här veckan och sen lämnar han Hailey hos mig tidigt på morgonen och jag är hemma med henne om dagarna. 

Jag bestämde mig för att åka och träna igår, första gången på 1 1/2 vecka. Måste försöka ta bättre hand om min egen kropp mitt i allt det här även om det är svårt.

Jag hade ju inte rökt cigg på 2 månader, men förra veckan rökte jag ungefär ett paket om dagen igen. Omständigheterna gjorde att det inte gick att låta bli.
Nu har jag inte rökt cigg på ett par dagar igen. Fick så dåligt samvete när Noah tittade på mig och sa "mamma du skulle ju inte röka cigarretter mer när Hailey fick komma hem från sjukhuset" 
Och han såg så himla besviken ut, så då blev det lätt att låta bli ciggen igen.
Men jag kände igår på gymmet att en vecka tillbaka på vanliga cigg och min kondis var katastrofal igen!


Hör av mig sen och berättar vad vi fick veta på sjukhuset. 


Tacksamhet


Publicerat den: 2019-05-20 [15:06:40]

(null)

Är tacksam och lycklig över stunderna vi har just nu. 
Varje skratt, varje kram. Istället för att fundera på stunderna vi kanske aldrig kommer dela. 

Att äta en glass vid fontänen och lapa sol. Små tillfällen som ger enormt för själen. 

Höra barnen skratta högt och hjärtligt när morbror Eric knuffar gungan högt och barnen ropar "mera, högre" 

Tacksam för tiden med barnen, familjen, solen, vännerna. Tacksam över att gå barfota i gräset och känna stråna killa mellan tårna. 
Tacksam över allt jag har, så länge jag får ha det. 


Måndag igen


Publicerat den: 2019-05-20 [09:49:59]

(null)

Så var det måndag igen, den här måndagen so far i alla fall lugnare än vår måndag förra veckan.

Noah är på föris, var en kamp att lämna honom idag. Han var så ledsen och ville också vara hemma med mamma. 
Jag och Hailey ska strax åka till sjukhuset. Mer sprutor och medicin. 
Vi ska även försöka lösa med medicin med sjukhuset för det Hailey ska äta 4 gånger om dagen var beställningsvara 1 vecka leveranstid från apoteket. Så vi behöver få det från sjukhuset. 

Jag är helt slut, känslomässigt, fysiskt.  När man har ett allvarligt sjukt barn som ska vaktas hela tiden och ha massor av medicin blir det inte mycket vila som förälder. 

Bedövad


Publicerat den: 2019-05-19 [21:42:08]

(null)

Känner mig bedövad. Hur mår man och hur lever man när varje sekund av varje dag kretsar kring ovissheten om hur länge man får ha sitt barn kvar. 

Jag känner mig bedövad och avtrubbad. 
Då och då faller tårar, försöker stänga av det. Inte känna så mycket för att slippa känna allt.
Hela mitt jag vrider sig runt sig själv inombords av rädsla, oro och sorg.

Känslan är så massiv, så tung, gör så jävla ont att jag inte vet hur jag ska hantera den. 

Jag kan inte förmå mig att känna efter för jag har inte kapacitet och möjlighet att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och vråla ut all ilska och sorg jag bär på. 
Jag behöver och framförallt vill vara där Hailey är. Vara varje sekund med henne, finnas för henne och göra varje ögonblick av hennes liv just nu vackert, glatt och skimrande. 

Jag vill försöka axla hennes rädsla och smärta så hon slipper. 

Vad gör jag om jag förlorar dig älskade dotter?
Vad tar jag mig till då?

På sjukhuset


Publicerat den: 2019-05-19 [14:06:30]

(null)

Varje dag måste vi tillbaka till sjukhuset för medicin. 

Idag blev ett jättejobbigt besök. Båda infarterna i armarna läckte och behövdes plockas bort.
Sen blev hon stucken i underarmen men den venen gick inte, då fick dom sticka igen i handen. 
Sen alla mediciner och spruta på det. Fruktansvärt att sitta och hålla fast mitt lilla barn medan hon vrålar av smärta och tårarna rinner och hon är alldeles svettig. 

Jag vill bara att den här mardrömmen ska vara över! 

(null)

(null)


TIA attack


Publicerat den: 2019-05-18 [09:42:07]

Såhär står det på strokeförbundet
(null)

(null)

Det är alltså TIA attacker Hailey får. Men läkarna kunde se på magnetröntgen att hon haft minst 2 stora strokes. 
Och att hon förmodligen haft TIA attacker tidigare men att vi inte märkt dom då. 

Hela det här är så obegripligt för oss. Jag tror ni andra lever i samma bild som vi gör, en stroke är något en gammal person får. Därför är det så svårt att begripa att vår 3 1/2 åring lider av det. 

Vi har svårt just nu att andas ut. Vi är hemma men hon är inte på något sätt frisk. Hon är jättesjuk. Hon ser frisk ut, beter sig som hon vore frisk men måste ständigt övervakas med risk för att få en ny TIA attack. 
Leva i ovisshet är nog det jobbigaste just nu. Vi vet inte om medicinerna kommer hjälpa, vi vet inte om det kommer gå tillbaka. Vi vet inte om hon kommer få fler attacker eller inte. Vi vet inte om nästa attack övergår i en ny fullskalig stroke som ger bestående men. 

Vi lever fortfarande timme för timme. Jag går och lägger mig med ovissheten, vetskapen om att hon kanske får något i sömnen jag inte ser. Tittar på henne på dagarna springa i solen med vetskapen om att om hennes blodtryck skjuter i höjden kanske inte medicinerna är tillräckligt och blodet stannar och inte kommer hela vägen till hjärnan. 
Jag vet att om blodtrycket sjunker kanske inte blodet orkar hela vägen till hjärnan. 
Jag vet att hon kan sitta ena sekunden precis som vanligt för att i nästa falla ihop. 

Men jag vill inte begränsa henne. Vill låta henne få leva och njuta. Som alla andra 3 åringar. Tänkter hela tiden att om det här är hennes sista stunder i livet ska den stunden fasiken vara bra! 
Jag tror inte att man kan förklara, beskriva eller begripa om man står utanför hur fruktansvärd den känslan är att leva med som mamma.
Att varje kram, skratta, stund kan vara den sista.

Jag är rädd för att söva henne igen, samtidigt som jag längtar efter nästa röntgen för att jag vill höra att medicinerna hjälper och blodkärlen börjar läka. 

(null)

Vill att mardrömmen ska vara över nu!


Åka hem!


Publicerat den: 2019-05-17 [16:33:42]

(null)


Vi är hemma! 

Fått åka hem på permission! Infarter kvar i armarna och vi måste tillbaka till sjukhuset varje dag för fragmin sprutor och kortison, omeprazol och nexium intravenöst.
Samma överhängande risk att attackerna kan komma tillbaka men vi får fortsätta rehabilitering hemma i alla fall!

Vi är alla så lyckliga över det! Nu fortsätter vi resan hemma och hoppas på att attackerna håller sig borta och att nästa röntgen ger bra besked! 

Medicinkamp


Publicerat den: 2019-05-17 [12:44:31]

(null)

På ronden fick vi veta att om vi hittar ett sätt att få i Hailey medicinerna så får vi åka hem på permission.
Det betyder att infarterna sitter kvar och hon är inte utskriven.
Vi blev varnade för samma sak som igår. Hon är inte ännu fri från risken att få nya TIA attacker, det är en överhängande risk som kvarstår. 
Vi ska vara beredda på bakslag, vi ska vara medvetna om risken för att behöva bli inlagda igen. 
Vi kommer behöva komma tillbaka lördag, söndag för fragmin sprutorna. Ska sprutorna vara kvar efter det ska vi få lära oss hur man ger dom.
Nexium, aciclorir och trombyl får vi i Hailey i tablettform och flytande form. Men kortisonen går bara inte. Hon spyr av den. Vi har kämpat i flera dagar med kortisonet men hon bara kräks. 
Så nu skulle överläkaren rådfrågas om man kan lösa kortisonet med antingen hemsjukvård eller att vi kommer in en gång om dagen för att hon ska få det intravenöst istället. Återstår att se vart det slutar. 

Just nu bara väntar vi på nya besked. 

Känns jätteläskigt egentligen att åka hem med risken för nya TIA attacker men det är som det är. Vi kan inte leva på sjukhuset för alltid. 
Vi längtar hem. Att behöva åka hit en gång om dagen är ett mycket bättre allternativ än att bo här dygnet runt. 

Livet kommer kännas osäkert och läskigt. Vi kommer vara rädda. Efter nästa röntgen om ett par veckor hoppas vi på fint resultat som säger att inflammationen har gått ner. Men tills dess är det bara vänta och hoppas. Vaka över henne och alltid vara nära. Men just nu vill jag bara komma hem. 

Smygfotografera


Publicerat den: 2019-05-17 [09:07:06]

(null)

När pappan kommer tidigt och passar på att smygfota. 
Vi har haft en bra natt. Kontroll 22:40 och medicin kl 2-3. Annars har vi sovit bra. 
Hailey ropade över mig till sin säng först 6:30. 
Haft kontroll på morgonen och den såg bra ut.
Strax dags för fragmin spruta och sen ska vi vänta på att läkarna går rond och se vilka besked vi får idag. 

(null)

Prinsessan är på bra humör. 

Får vi åka hem?


Publicerat den: 2019-05-16 [22:13:59]

(null)

Så mycket läskiga, tunga och jobbiga besked idag. Men vi hoppas så på att få komma hem imorgon. 
Fortsätta rehabilitering och medicinering hemifrån istället. Det vore fantastiskt att få komma hem.

Det är svårt att förstå hur sjuk Hailey faktiskt egentligen är, när hon är så pass pigg ändå. 
Vetskapen att hon är som vanligt utåt men något riktigt, riktigt farligt pågår inuti hennes huvud är svårt att greppa. 

Men det är ju därför hon inte kommer få gå på förskola på ett tag. Hon behöver någon som vakar över henne. 

Jag är så rädd att det här inte ska gå vägen, så rädd att hon inte blir frisk.

Vi fick gå på kvällspromenad idag och jag njöt av varje sekund vi gick där och pratade. Jag och min lilla tjej. 

Blandade besked


Publicerat den: 2019-05-16 [12:55:25]

(null)
(Hailey leker doktor)


Vi fick veta på ronden att Hailey förmodligen utvecklat magkatarr och risken för magsår finns pga medicinen.
Därför har det nu satts in omeprazol som hon får intravenöst. 

Hon måste börja ta sin medicin för att få komma hem. Hemsjukvården kommer kunna komma men bara 2ggr/dag och medicinen ska hon ha 4ggr/dag. 
Vi är lite förvirrade nu i vilken medicin hon egentligen får. Det tas bort och läggs till hela tiden.
Aciclorir får hon intravenöst 3ggr/dag. Den ska hon fortsätta med tills vidare, hemma blir det i tablettform 4ggr/dag. Trombyl i tablettform 2 ggr/dag. 
Kortison 2ggr/dag. Trombylen och kortison är vi osäkra på mängden och hur ofta. Om det är flera eller halva tabletter nu. 
Hon får även fragmin, det är sprutor som sätts i låren 2ggr/dag. 
Plus då nu omeprazol intravenöst för att få ordning på magen. 

Det är så mycket mediciner, så många gånger om dagen, i så olika form. 

Men vi måste få ordning på medicinen för att få komma hem. 

Det dåliga beskeden var TIA-attackerna. Attackerna orsakas av förträngningarna i blodkärlen där blodet inte kommer till hjärnan. Förträngningarna beror på inflammationen (tror dom). Vilket betyder att medicinerna gör sin del men det är inte en garanti för att TIA attackerna inte fortsätter. Kan komma idag, imorgon om 2 månader. Flera, enstaka, i olika grad. 
Det är bara vänta och se. Men vi ska vara medvetna om det och beredda på det. 

Om 2 veckor ska hon sövas för ny röntgen för att se hur det går med inflammationen i hjärnan. Men innan dess vill dom inte säga så mycket. 
Dom vill att vi ska komma hem, fortsätta medicinera, hoppas på att attackerna håller sig borta och att röntgen om 2 veckor visar att det går åt rätt håll och därefter bedömma medicinering och fortsatt rehabilitering. 

Hailey får inte gå på förskola och läkarna vill att vi är medvetna om risken för att det kan komma stora TIA attacker finns och att vi kanske behöver börja om på ruta ett med övervakning osv. 
Allt hänger på om blodkärlen börjar läka eller inte. 

Tvetydliga besked, vi kan alltså inte andas ut än. Men med lite tur kanske vi kan få komma hem och fortsätta hålla andan hemma istället tillsvidare. 

Allt är alltså fortfarande precis lika osäkert. Trots att Hailey utåt verkar friskare.