Andas och le..


Publicerat den: 2018-01-20 [17:55:51]

(null)



Målat på fasaden och åker mot stan. Försöker fylla mina dagar och mina tankar med annat. 
Vill inte vara hemma själv, sorgen och saknaden tar över och skrämmer mig. 
Vill fly, stänga av, förneka att det är sant. 

Vill ha något att fokusera på för att inte tankarna ska komma farande på allt jag saknar så mycket att jag håller på att gå sönder. 

Gå igenom den här sorgen och smärtan är avskyvärt. Dagarna går, det blir inte lättare, smärtan minskar inte. Jag hittar bara sätt att fördriva min tid för att slippa tänka. 

Blinkar bort tårarna, på med smilet och ut och fejka glädje så kanske jag slipper ha ont, bara en liten stund idag också. 



Trött och sliten


Publicerat den: 2018-01-16 [08:16:11]

(null)

Satt och jobbade till 21:15 igår kväll. 

Sen kom ett bakslag med tårar, sorg, smärta, frustration och förtvivlan. En till natt utan sömn. Stirrade i taket i flera timmar. 

Så imorse vaknade jag, 1 timme efter att klockan ringde gick jag upp. Allt smink i världen kan inte dölja hur ledsen jag är och att jag har gråtit. 
Det är med tunga steg jag försöker ta mig till jobbet. Smärtan dånar idag och jag vill bara lägga mig i sängen igen. 

10 nätter utan sömn, 10 dygn utan ordentligt med mat, 10 dygn av att vara uppgiven.
Det tar aldrig slut! 

Folk stirrar på mig på tunnelbanan. En del av mig tycker att det är jättejobbigt, förstår att dom tittar jag ser trasig ut. 
En del av mig vill bara vråla, spelar ingen roll att folk tittar. Min utsida speglar idag mitt inre, trasig. 

Kanske är bättre än fasaden man förväntas hänga på sig när man går hemifrån. Den fina polerade, den som inte visar den bräckliga insidan. 

Men när fasaden glänser slipper man frågor man inte vill svara på, man slipper blickarna av medlidande, man kan förneka för omvärlden och sig själv om så bara för en liten stund att saker kanske är bättre än det egentligen är. 

Finns det ingen av knapp för det här?! 

Här slutar vår resa


Publicerat den: 2016-09-07 [19:41:51]

Det spekuleras alltid så mycket när två personer går skilda vägar. Den mänskliga nyfiken tar över, man vill veta varför?

Så här kommer vår historia och anledningen till att vi valde att fortsätta på egen hand. Så långt som mitt förstånd räcker i alla fall, för att helt veta ens själv varför saker blev som det blev, det kan jag nog inte. Jag ska skriva så ärligt jag kan utan att bli för privat. Jimmy är helt okej med att jag skriver det här.

Kärlek är något magiskt. En känsla man inte kan sätta fingret på. Men tråkigt nog kan även kärlek dö ut.

När jag och Jimmy började vår kärlek och vår resa var vi kära. Våra "jag" klaffade och vi hittade något gemensamt.
Vi valde ett liv ihop, till en början levde vi i symbios, sida vid sida och utvecklades tillsammans. Men sen hände något, vi började växa på varsitt håll. Delade inte längre samma visioner eller åsikter om hur livet skulle levas.
Som de flesta vet, resulterar det ofta i bråk. Bråk som sakta men säkert eskalerade utanför alla proportioner. Vi gled isär, hittade tillbaka.
Gick vidare, steg för steg. Blev föräldrar och våra åsikter gick ännu mer isär. Vi är väldigt överens i barnuppfostran, väldigt överens i hur man är förälder, men att växa in i rollen som vuxen förälder gjorde vi inte tillsammans utan på varsitt håll.

Våra bråk, kring livet. Hur det skulle levas började äta på vår kärlek och det gemensamma livet vi delade.
Vi har nog aldrig bråkat om hushåll men vi har bråkat mycket om hur livet ska prioriteras och levas.

Våra vägar gick isär, våra respektive "jag" klaffade inte längre, vår kärlek och attraktion till varandra tunnades ut, för att till sist inte längre existera. Våra personligheter var förändrade och vi var inte längre kära.

Så vi bråkade om det med, bråkade om att vi inte längre ville vara med varandra. Bråkade om hur egoistiska vi fick vara gentemot vara barn. Hur rätt och fel det var att separera. Sökte utomstående hjälp, pratade med psykologer och med tiden slutade vi bara bråka. Vi var inte längre ett "vi" vi var två olika personer, utan gemensam väg som levde under samma tak.

Vi började prata om hur livet skulle vara på olika håll, hur vi skulle göra, hur vi ser på saker. Vi bestämde att vi inte längre var ett kärlekapar, inte längre man och hustru utan två föräldrar i samma hushåll. Vi började planera för ett liv på varsitt håll och började leva skilda liv under samma tak. Olika sovrum, olika intressen.
Vi började sakta men säkert bygga en vänskap i eländet.

Så nu står vi här, Jimmy har ena foten utanför dörren. Han ska köpa lägenhet och jag bor kvar. Vi har en plan, vi har hittat en gemensam väg i ett liv där vi inte längre kommer leva tillsammans.
Vi kan umgås i små doser och ha kul tillsammans. Vilket känns som ultimata förutsättningarna för att separera med barn.
Jimmy har mitt största förtroende när det kommer till våra barn. Jag behöver aldrig fundera eller undra. Jag vet att han alltid kommer ha barnens välmående och intresse som sin första prioritering. Jimmys liv som egen individ, kommer aldrig komma ivägen för hans roll som pappa till våra gemensamma barn. Jag kommer med öppna armar släppa in hans framtida liv i mitt för att jag vet i hjärta och själ att beslut han tar är noggrant övervägda för våra barns bästa.

Så där har ni det. Inga smaskiga detaljer, inga spekulationer. Våra unga respektive jag som blev kära stod bara så småningom på en plats i livet där våra vuxna jag inte längre ville ha ett liv ihop. I min värld finns inga rätt eller fel. Det fungerade bara helt enkelt inte. Vi har jobbat, vi har kämpat men nu är orken slut. Vi är helt enkelt lyckligare ifrån varandra än med varandra.

Vi började skriva boken om oss för snart 6 år sen. Vi har skrivit många härliga, spännande, jobbiga och lyckliga kapitel. Men nu har vi nått slutet. The end.
Det behöver inte vara negativt, det är ett positivt slut, ett lyckligt slut.

I uppföljaren får vi följa huvudrollsinnehavarna när deras resor på livets äventyr fortsätter, på varsitt håll.


Att putsa fönster


Publicerat den: 2016-08-22 [10:23:18]

Putsa fönster, enda gången en fyra på 101 kvm känns som en herrgård!


Gillar inte nya appen


Publicerat den: 2016-07-05 [19:22:03]

Känner mig inte stormförtjust i nya appen. Den är rörig och jobbig och då blir jag ointresserad av att blogga när jag inte förstår. Suck.
Ska sätta mig in i det snart så det blir lite inlägg här.

Lyckas inte få till radbryt mellan bilder och text!! Jobbig, jävla app!

Fruktansvärt läskig upplevelse var jag med om igår. Tar ett steg på trappan upp till mitt hus och det ruttna trät under min fot ger vika. Den andra foten hade jag redan i luften, så jag faller handlöst. Det värsta var att jag höll i Hailey som jag tappar. Jag hinner slänga ut händerna och fångar henne i ena armen och hennes huvud i min andra hand, hon hann bara dunsa rumpan lite i altangolvet. Men eftersom mina händer sträckte sig efter barnet dämpades mitt fall av kinden i golvet, smalbenen i mellersta trappsteget och knäna på översta. Blåmärken, skrubbsår på ben och kind och en svullen högerfot. Jag är bara så tacksam att jag hann fånga Hailey! Vill inte ens tänka på hur illa det kunde gått!

Idag känns det bättre men det ömmar i fot och knän.


Midsommar


Publicerat den: 2016-06-24 [19:53:24]


Glad midsommar!

Vi befinner oss ute på landet bland familj, släkt och vänner. 
Massor av god mat, trevligt sällskap, dans runt midsommarstång, vin, öl, krans i håret och skratt.
Kan inte önska mig mer av denna dag!









Tro't eller ej men det vackra kransen har jag gjort själv. Eller nu ljög jag, min mamma floristen lindade sista fin touchen men det mesta har jag gjort själv! 
Rosorna är köpta, resten är klippt i trädgården. Sitter redan och spånar på att göra med pioner och brudslöja till nästa år. Blomkrans i håret är nästan ett måste för mig på midsommarafton. 




Att sätta ord på känslor


Publicerat den: 2016-06-19 [20:29:50]

Jag har många gånger tänkt att jag ska skriva en bok, många i min omgivning har med vänliga knuffar försökt få mig att göra det under en väldigt lång tid. 
Problemet ligger inte i viljan, utan i rädslan. Det enda jag vet hur man skriver är det jag känner. Visst kan jag nog med lite tid och engagemang ordbajsa ihop en klyschig roman i Danielle Steel anda, men det jag skulle vilja se är mina tankar och erfarenheter i bundet format. Min löjliga dröm är att se någon med ett leende köpa min bok i pocket shop på Arlanda. 
Men det som skrämmer mig är att ingen skulle vilja läsa om det jag har att säga. Att mina känslor i textform skulle stå där och samla damm. 

Jag sitter inte på några världsomvälvande storys, inget extra ordinärt. Bara livet, med samma med-och motgångar som många andra stöter på. En brinnande längtan efter äventyr, lyckan att ha många minnen fyllda med skratt i bagaget. 
Jag gråter i min ensamhet när jag är ledsen, äter för många chokladbollar när saker känns hopplöst. När lyckan pirrar i min själ gillar jag att titta på svalorna hänga i luften och lyssna till regnet som smattrar mot löven. 
Känslan av hur det knastrar i snön när det är minusgrader och hur solen glittrar i vattnet en ljuvlig sommardag. 
Min förmåga är att jag kan sätta mina känslor i ord. Men vill någon läsa om det? Kan någon känna igen sig i mitt ekorrhjul och skulle någon andas lättare av att läsa att andra känner likadant? 

Ibland önskar jag att någon kunde se mig genom fönstret när jag är ensam. Se hur otroligt normalt mitt liv trots allt är, hur jag dansar med fullt engagemang framför spegeln, hur jag viker tvätten ordentligt för att sen knöla ner den i överfulla lådor. Se mig tappa hälften på golvet när jag lagar mat och bara sparkar in det mot kanten. Se mig vattna blommorna medan jag borstar tänderna och hur jag lyfter upp och kramar mina barn hårt och nära flera gånger om dagen. Att någon skulle se mig, skratta ödmjukt och igenkännande och säga "Jennifer, du är så normal man bara kan bli!" 

Om jag fick ner mina tankar och känslor på papper, skulle kanske min bok bli fönstret in i mitt liv. Fönstret andra kan titta in igenom och tillslut kunna säga att jag är normal. Att mina känslor inte är dumma eller onormala.

Vågar jag ställa upp fönstret på glänt? 

"Skolavslutning"


Publicerat den: 2016-05-27 [18:52:14]


Så då har jag jobbat färdigt för några månader. Jag har jobbat torsdagar och fredagar sedan februari men nu ska jag vara hemma heltid igen till i höst. 
Det känns lite konstigt och jag kommer verkligen sakna jobbet och mina härliga kollegor. 

Imorse skojade jag om att det var min "skolavslutning" idag så jag ville ha saft och blomma. En kollega flikade in att vi även skulle sjunga Idas sommarvisa. Sen kom eftermiddagen och under vårt team möte startar dom Idas sommarvisa på telefon och hade köpt saft, blomma och Mariekex. Jag skrattade gott och kände mig otroligt tacksam över vilka underbara kollegor jag har i mitt team som bjuder på sig själva och skänker mig så mycket glädje! 
Kommer kännas tomt att inte träffa dom varje vecka. 




En måndag


Publicerat den: 2016-05-10 [07:45:43]


Min måndag spenderades ute i solen på gräsmattan. 
När jag hämtat Noah gick vi till parken ett par timmar och lekte.

Sen var det middag och göra i ordning och natta barn. Efter nattningen åkte jag och hämtade Elin och vi åkte till Djurgården för en lång, härlig kvällspromenad. Det var fantastiskt mysigt, grönska, så varmt och så skönt. 

Bilden är tagen med självutlösare på telefon och medan vi tar den kommer Elin på att hon står och tok ler, eftersom det ska tas kort, hon glömde den lilla detaljen att vi stod med ryggen mot kameran. Så även om det inte syns på bilden står vi och asgarvar! 

Efter ett par underbara timmar var det dags att vända hemåt. Tittade en liten stund på Ex on the beach men ledsnade blixtsnabbt och gick och la mig istället. 

Nu väntar en ny dag och förhoppningsvis blir det lite mer tid i solen i bikini. 


Frågestund


Publicerat den: 2016-03-14 [11:00:52]


Är det något ni vill veta om mig och mitt liv? Passa på att ställa frågor nu. 
Självklart får ni lämna anonyma frågor. 

Fråga allt ni vill veta så sammanställer jag ett inlägg sen med frågor och svar. 
Spännande det här, kommer det några kommentarer eller kommer det eka tomt i kommentarsfältet? 



Vilka är ni?


Publicerat den: 2016-01-23 [10:34:19]


Det är så otroligt roligt att kolla statistiken och se hur många ni är som varje dag tar er tiden att titta in här. Tack! 
Det är väldigt kul för mig att fortsätta skriva när jag ser hur många som faktiskt vill kika in och läsa om vad som händer i mitt lilla ekorrhjul.

Men jag är ju såklart väldigt nyfiken på vilka ni är? Vissa av er vet jag vilka ni är, men långt, långt ifrån alla. 
Skulle några av er vilja ge er till känna? Berätta vilka ni är, vart ni bor och hur ni hittade till min blogg. Vad ni tycker är roligast att läsa om? Jag är väldigt nyfiken på vilka ni är! 



Det lämnas grus och fläckar


Publicerat den: 2016-01-23 [10:27:21]



Det blir rätt grusigt och äckligt när vi drar vagnen ut och in hela tiden. Dammsugaren och golvmoppen står konstant framme. Men nu har jag varit lat ett par dagar och insåg hur grisigt det måste sett ut när Noah kommer och hämtar mig, pekar och säger "titta mamma blä!"
På bilden har jag dammsugit upp det mindre sandtaget som bildats i hallen, ska strax moppa upp fläckarna.

Är vintern slut snart? 

För övrigt, när jag dammsög förra helgen kom en enorm spindel krypande från bakom soffan! Spindelfobin kickade in och med viss fasa dammsög jag i panik upp spindeln. Det värsta är ju bara att nu vet jag att den där äckliga spindeln är antingen i dammsugaren eller har krypit ur någonstans i vårt gästrum. Jag känner hur det kryper på kroppen varje gång jag är i närheten av dammsugaren. Blä! Hatar spindlar!! 

Det där med icke existerande problem


Publicerat den: 2016-01-09 [11:48:27]



I-landsproblem deluxe...
Tappar kajalpennan i golvet 18 gånger isch, inser någonstans att udden nästan är borta, försöker vässa den och udden går bara av för att jag tappat den i golvet så många gånger.
Får äntligen till en udd, noll kajalpenna kvar.
Blir så otroligt irriterad att jag skiter i att måla kajal.... 

Whats wrong with me?!

Årsresumé


Publicerat den: 2015-12-31 [10:00:31]

Som vanligt blir det en årsresumé, här kommer mitt 2015.

Januari

Framförallt avslutade vi 2014 och påbörjade 2015 med den fantastiska nyheten att vi väntade tillökning. På nyårsaftons morgon plussade jag med Hailey!

Vi sa farväl till katten Missa som funnits i vårt liv i 10 år, vi skaffade ny bil, jag började jobba igen efter mammaledighet med Noah och Jimmy var ledig. 
Vi tog många promenader i snön med vagnen och vi var även på konståknings EM. 

Februari

Tröttheten tog över av kombination att jobba heltid och ha en bebis hemma.
Vi firade min födelsedag, vi gick ut med nyheten att vi väntade en till och vi fick äntligen fira Noahs 1-års dag. Tänk att han redan hade funnits i vårt liv ett helt år!

Mars

Jag försökte tillbringa så mycket tid jag bara kunde med Noah när jag väl var hemma.
Jag kämpade på med träningen och mådde väldigt bra i graviditeten.
Vi hälsade på vänner och bara var.
I mars åkte jag även till Riga några dagar i jobb och saknade Noah så fruktansvärt att jag bokstavligt sprang från taxin till porten för att krama honom när jag kom hem.

April

Det började äntligen bli vår! 
Det började sparka i magen, vi fick reda på att vi väntade en välmående flicka.
Jag hade svårt att gå ifrån Noah på morgonen och han älskade att hälsa på mamma på jobbet och titta på tågen utanför. 
Vi packade takboxen och åkte till Åtvidaberg för att avsluta april och fira Valborg. 

Maj

Så kom maj med värme och grönska. Vi flyttade äntligen till större lägenhet! 4:a rum och kök var nu vårt, vilken fröjd!
Jag var så trött att jag slocknade ofta i soffan och magen började ge sig tillkänna. 

Vi var på grillfest i Knivsta och morsdag firades med fika på plantagen.

Juni

I juni gick jag hem på föräldraledighet igen och vi hade hela sommaren framför oss tillsammans. Vi hängde på 4h gårdar, lekland och busade om dagarna.
Midsommar firades på landet och efter det åkte vi till Turkiet med mormor, Eric och morfar.

Juli
 

I juli var det fullt ös! Vi började med att tillbringa en av de varmaste sommardagarna med Kalle och Lily. 
Sen firade vi att Philip funnits i vårt liv 1 år.

Vi åkte till Åland och sen blev det en roadtrip. Örebro, Karlstad, Oslo och sen till Öland där vi fick möjlighet att hänga med våra bästa vänner. 
Vi hann även med en heldag på Kolmården vilket Noah tokälskade. 

Augusti

Vi hängde massor på landet och på Andys lekland. Jag kämpade på med träningen, magen började bli stor och Noah började på förskola. Jag blev även blond igen. 
Den sista augusti åkte vi in till förlossningen och det var dags för igångsättning.

September


1 september kom äntligen Hailey till världen och vi var tvåbarnsföräldrar! Vilken underbar start på september.
Jag gick på krogen första gången igen med Patrik, vi hängde på landet med mormor och morfar.
Noah försökte anpassa sig till livet som storebror och i slutet på månaden kom jag smått igång med träning igen.

Oktober

Hösten var ett faktum och jag och Martina njöt av att löven skiftade färg med promenad i Hagaparken. 
Danielle sa med glädje ja till att vara Haileys gudmor och vi försökte greppa att vi numera var fyra i familjen. 
Jag var imponerad av hur stark min kropp var och hur fort jag läkte efter graviditet och förlossning. 
Vi åkte till Ullared och även om jag var trött och sliten njöt jag av gos med den lilla loppan.

November

Jag och Elin hade en spontan utekväll och en planerad utekväll. Vi hängde på Andys med Alicia och tillhörande föräldrar.
Mormor var här mycket och umgicks med barnen. Vi var hos en fotograf och tog kort, firade farsdag och förundrades över att Hailey växte och utvecklades. Morbror Eric var här och tankade kärlek, jag var med och höll möhippa för Danielle och vi firade mormors födelsedag. 
Livet tuffade på med dagis lämning-och hämtningar. Det började bli kyligt och vi njöt av livet.

December

Vi var på julbord med våra jobb, firade lucia på förskolan, lärde känna en ny fin vän mamman till en av Noahs dagiskompisar.
Loppan började kännas stor och julafton firades hemma hos oss med mormor, morfar, morbror Eric, farfar och farbror Robin.
Den första snön kom och Danielle och Micke blev äkta makar.
Jag jobbade lite extra och tyckte att det var riktigt kul att vara inne på jobbet ett par dagar.
Och ikväll tackar vi för vårt fina 2015 och skålar in 2016 med Roger, Isabelle och barnen. 

Tack alla som varit inblandade i att göra det här året oförglömligt och makalöst! Året jag blev tvåbarnsmamma, flyttade och fick vara med om massor av roligt, lärorikt, utvecklande och fantastiskt! 

Jag ser fram emot att se vad 2016 har att ge. 

Gott nytt år! 






Att kämpa med maten


Publicerat den: 2015-10-16 [12:12:35]


Jag tar ett djupt andetag innan jag börjar skriva det här. Det är svårt att berätta men det känns som det är dags. Jag har fått höra många kommentarer om det här, framför allt har mina nära haft svårt att förstå det.
Den egentliga anledningen till att jag blev igångsatt och något jag kämpat med i flera månader. 

Det stavas ätstörning. 

Så där har ni det, något jag kämpat med och fortfarande kämpar med. Något jag skäms för, något som plågat mig. 
Jag har en ätstörning. 

Som ni vet blev jag väldigt stor efter att Noah föddes. Just där och då var det inga problem, jag njöt av att vara nybliven mamma och fokuserade mest på bebis. Mat var inga problem och träningen ökade jag successivt ju mer min kropp läkte. 

Sen blev jag gravid med Hailey. Min rädsla att bli stor igen började växa och gro. Till en början var det måttligt, jag fortsatte träna och äta normalt. Men tanken låg där i huvudet och började sätta sig fast, växa sig större bit för bit. 
Jag började spegla mig väldigt ofta, titta på mig själv med kritisk blick. I min verklighet växte inte bara magen utan hela mitt omfång och för första gången på många år gillade jag inte min spegelbild. Det jag såg skrämde mig. 

Jag började hoppa över måltider eller äta extremt små portioner. 
Jag började kategorisera mig själv i olika grupper för att rättfärdiga mitt beteende. 

1.Graviditeten var underbar och efterlängtad, jag längtade efter bebismagen och ville bara mitt barns bästa. Jag intalade mig att bebisen tar det den behöver och blir därför inte påverkad om jag slarvar med maten.

2. Träningen fanns där sen innan, träna var min meditation och träning är bara bra när man är gravid så kroppen håller sig stark. 

3. Maten är en egen kategori och har inget med det andra att göra, så länge jag äter några gånger om dagen  är det lugnt. Bebisen får det den vill ha. 

Jag fortsatte slarva med ätandet. Rädslan för att bli tjock växte sig starkare för varje vecka av graviditeten som gick. Jag kände inte igen mig själv längre, jag var ledsen och arg. Tittade på mig själv väldigt negativt vilket jag aldrig gjort, jag har alltid varit väldigt nöjd med hur jag ser ut. Jag började fokusera massor på hur jag åt, vad jag åt, när jag åt och hur mycket. 
Jag började skämmas för att äta bland folk, framför allt godsaker. Jag kunde sitta offentligt och tänka att nu tittar nog andra på mig och undrar varför jag sitter och trycker en chokladboll så stor som jag är. 
Jag kunde inte längre se sanningen, jag såg inte en vältränad och smal tjej som var halvvägs in i en graviditet. Jag tyckte att jag såg stor ut, tjock. 

Jag minskade mina portioner ännu mer. Började ljuga för Jimmy om hur mycket jag åt. Alla dagar på jobbet jag inte hade lunchsällskap hoppade jag lunchen. Började säga på kvällarna att jag inte var hungrig. 

Stod framför spegeln varje kväll när jag hade duschat och studerade mig själv. 
Jag hade dagar när jag såg den riktiga jag. Kände mig nöjd, mådde bra. Självförtroende fanns där och jag åt som jag alltid gjort. Dom dagarna var jag mig själv. Tjejen som trivs med sig själv och alltid har ätit precis vad hon känner för. Vissa dagar var precis som vanligt. 

Sen kom en dålig dag igen och jag vantrivdes och drog ner ännu mer på maten. 

Varje kväll stod jag framför spegeln, min rationella sida slogs med näbbar och klor mot den orealistiska. 
Den realistiska sidan skrek åt mig att titta på mig själv och vara jag, hon som inte bryr sig om kalorier, hon som bara är sig själv, hon som värnar om sin kropp, äter det hon vill, trivs och mår bra. Hon som vet att en graviditet kräver extra mat, hon som bara ville sig själv och bebisens bästa. 
Den orealistiska tyckte att jag var tjock, inte förtjänade att äta mer. 

En dag framför spegeln vet jag att jag tittade och tänkte, fy fan vad tjock du är. 
Den rationella sidan vann den fighten för dagen efter ringde jag till Stockholms center för ätstörningar och bokade en tid. Jag har suttit i månader en gång i veckan hos en behandlare. Vi har grävt i mitt huvud och bland mina tankar, vi har benat i beteendet och jag har gråtit i det lilla rummet på Stockholms center för ätstörningar. 

Det blev bättre, men inte i tillräcklig takt. Jag kämpade hela tiden mot klockan eftersom graviditeten fortskred fortare än jag läkte. Varje dag var en kamp med maten, varje tillväxtultraljud ett bakslag då bebisen inte växte som den skulle. Jag kämpade, våndades över mitt beteende, att jag inte förmådde mig att sluta trots att bebisen inte växte. Min rädsla för att bli tjock var för stor. Mamman i mig skrek av sorg, hur kunde jag göra så mot mitt ofödda barn? Hur kunde jag veta bättre men ändå inte sluta? 

Jag pratade timmar med min barnmorska om det, hur jag skulle göra och tänka allt för att bebisen i magen skulle må bra. Till slut kom jag fram till att jag ville bli igångsatt tidigare och min barnmorska stöttade det beslutet. 
Jag stod inte ut längre med att leva med att jag inte kunde ge mitt barn det bästa, att jag inte kunde göra det som var rätt. Jag grät så mycket över vad jag gjorde mot mitt barn. Sen fick jag träffa en underbar läkare på specialstmödravården. Han tyckte att jag hade gjort allting rätt som jobbade och kämpade och även han stöttade mitt beslut i en tidigare igångsättning. 

När Hailey kom förändrades allt. Jag började vara jag igen. Med det inte sagt att jag mår bra, jag har en lång väg kvar. Jag slarvar fortfarande med maten och vissa dagar står jag fortfarande framför spegeln och studerar mig själv med kritiska ögon. 
Jag jobbar stenhårt för att hitta tillbaka till mig själv och ha en hälsosam inställning till maten. Jag gillar mat, alltid gjort och jag har aldrig tidigare brytt mig om hur och vad jag äter. Det vill jag tillbaka till. 

Det är svårt för mig att trycka publicera och blotta det här om mig själv. Men det känns viktigt att berätta om det, berätta att det faktiskt kan hända att man utvecklar en ätstörning även under en graviditet och det är vanligare än vad man tror. 

Så, nu vet ni. Den jobbiga sanningen bakom den tidigare igångsättningen med Hailey.

Vardagen


Publicerat den: 2015-10-11 [19:56:30]


Detta underbara, makalösa kaos som pågår hela dagarna! 
Oj, ja inte är det lätt att ha två barn inte ska ni veta. Trots att min minsta enbart är 6 veckor och knappt för flyttar sig krävs det så enormt med tid och stunderna för egentid och partid har minskat drastiskt!

Det känns som att vi pusslar som tusan för att få tiden att räcka till att göra absolut ingenting. Kidsen byter av varandra i att kräva uppmärksamhet och tillfällena när båda är tysta och stilla är sällsynta. 

Jag är en person som tycker om hushållsarbete. Städa, tvätta, handla och laga mat. Jag vill att badrum och toalett alltid ska skina. Men med två barn måste psyket acceptera lite dammråttor och kläder på soffan, annars kommer jag bara gå runt och vara irriterad. Vi har aldrig bråkat hushållsarbete i vårt förhållande, jag gör det jag anser behöver göras, Jimmy får göra det han tycker behöver göras. Vi har lite som regel att om man misstycker hur ofta det städas, plockas och liknande är man välkommen att göra det själv. Båda kan inte alltid vara nöjda och man har olika sätt att se på hur hushållet ska skötas. Lite skit i hörnen har ingen dött av heller och den tiden som finns över och ledig tid känns roligare att lägga på att göra saker eller för den delen passa på att göra inget alls. 
Jag städar en gång i veckan, torkar dörrposter och allt sånt tråkigt, toaletten städas flera gånger i veckan. Jimmy tar alltid hand om sopor och oftast tvättstuga. Jag står för all matlagning och planering av mat. Handla gör vi tillsammans. På något sätt har vi fått det här att fungera. Plocka gör vi lite båda två för att det inte alltid ska ligga saker framme. Men vad fasiken, har man en liten stund över så är det väl trevligare att skjuta klädhögen åt sidan och dricka kaffe tillsammans än att ränna runt och städa, eller? 

Självklart bråkar vi om en herrans massa andra saker ska ni veta! Men just den här punkten har vi klarat oss ifrån. 

Jag älskar tiden med barnen, det är så himla roligt och mysigt. Mina barn är självklart det bästa i min värld och spendera tid med kidsen är ljuvligt. 
Men emellan åt går dom mig fullkomligt på nerverna och allting i kroppen skriker efter lite egentid och lugn och ro. Jag uppskattar min egen tid också, på gymmet, med vänner eller för den delen sitta i soffan och titta på skräptv. Detta gör mig inte till en sämre mamma, utan tiden för mig själv är viktig för att jag ska vara en glad, tålmodig och mysig mamma den aktiva tid jag är med barnen, istället för att all tid ska vara med barnen och då inte alltid vara bra utan bli mycket tjafs för att mitt tålamod tryter för att jag är trött och behöver lite egentid. 

Men en sak är säker, jag har inte en sekund, någonsin ångrat att jag satte barnen till världen. Noah och Hailey är verkligen mitt allt! 

Ljuva småbarnskaos!

Bränner pengar, gymmet och en mormor


Publicerat den: 2015-09-30 [21:40:44]


Idag har jag och loppan varit i Kista och bränt pengar. Jag shoppade jeans och trosor till mig, fodrade regnbyxor till Noah och strumpor till loppan. 
Juste köpte nya pincetter också, mina blir dåliga skit fort fattar inte hur jag lyckas det är ju så tråkigt att lägga pengar på. 

Sen har jag varit på gymmet, blev en kort träning men det brände fint i armarna efter. 


Mormor har varit här och gosat med barnen och nu sitter jag bänkad framför fotbollen. 
Snart läggdags. 


PKU och trevligt sällskap


Publicerat den: 2015-09-06 [09:53:43]


I fredags var vi på återbesök och gjorde PKU. Lillskrot sa inte halv 7 under testet och har gått upp fint i vikt. 
Sen åkte hon och jag till Solna C en sväng. Kvällen tillbringades i soffan. 

Igår hade vi besök. Kalle, Rebecka och Lily var här från 15 tiden. Vi blev så bortskämda med fina presenter och enorm avlastning med barnen, guld värt!! Vi åt middag och busade med kidsen. Timmarna gick alldeles för fort och 19:30 sa vi hej då. 

Idag är vi lata föräldrar. Noahs regnkläder är på dagis, nej vi har inte fått tummen ur att köpa dubbelt än, så det blir ingen utomhuslek. Vore mysigt att göra något men frågan är vad när det spöregnar. 



Mina mirakel


Publicerat den: 2015-08-29 [13:25:54]






Ursäkta tystnaden


Publicerat den: 2015-08-27 [10:51:28]


Magen och jag ska strax dra på lunch men tänkte köra en snabb uppdatering. 
Noah lämnades själv på förskolan i måndags, sen har det gått hur bra som helst!! Över all förväntan. Han stormtrivs  och det är en ren fröjd för mig att se honom så glad när han hämtas.
Han går 9-15 om dagarna. 

Mina dagar fylls med bara roliga saker och gymmet. Försöker att bara ta hand om mig själv just nu. Göra det jag vill, äta det jag vill och bara vila och vara. 
Det har varit väldigt skönt att ha den här veckan för mig själv om dagarna. 
Lite välbehövlig egen tid nu sådär innan jag ska ta hand om en liten pluttis igen dygnet runt.



Man märker verkligen skillnad i hur lugn man känner sig med tvåan. Eller jag har gjort i alla fall. I slutet på vecka 38 med Noah stod alla väskor packade och klara. Nu har jag lagt fram en amningsbh och Purelan kram på byrån så långt har jag kommit och då vet jag ändå att det är dags på måndag! 
Så i helgen blir det till att packa i ordning väskorna som ska med in på BB. 

Ni som har barn kom gärna med tips på vad ni hade i väskan, slarvig som jag är finns det nog massor av saker jag inte tänker på även fast jag gjort det här en gång redan. Både till mig, barn och pappa.