Som en halvjäst kanelbulledeg


Publicerat den: 2021-10-27 [17:37:47]

(null)

Som en halvjäst kanelbulledeg känner jag mig. Ni som följt mig länge eller känner mig vet att min vikt är något jag tampats med i flera år.

Nej förresten så ska jag inte skriva, för det jag kämpar mot är mina tankar kring min vikt och mitt utseende. 
Mitt liv har präglats flera år vid rädslan för att bli tjock. 

Jag var inskriven på Stockholm center för ätstörningar när jag väntade Hailey och ett tag efter. Jag trodde att jag hade hittat en hälsosam balans, men det hade jag verkligen inte. 
Så fort kilon på vågen ökar är jag där, jag står framför spegeln klämmer på valkarna och är elak mot mig själv. 

Jag gick upp 5 kilo när jag slutade röka i somras, sen blev jag gravid och började tokkräkas. Så jag började äta allt jag kunde behålla för att jag var så hungrig. 
Träna har jag inte kunnat utan att jag kräks. 

Det här har som ni kanske förstår då varit skit för mig. Vågen står på 66,7 kg. För mig är det vansinnigt! Jag har gått upp 7 kg sedan maj! 

Inga kläder sitter bra, allt klämmer och skaver, trosorna är för små och jag ser i mitt ansikte också att jag gått upp i vikt. Det är så jobbigt för mig! 

Nu kanske ni tänker, men eftersom du vet om att du har en ätstörning varför slutar du inte bara tänka så om dig själv?
Ja, tänk om det vore så enkelt. Bara i en handvändning ändra sättet man tittat på sig själv i flera år, lära sig älska sin egen kropp, lära sig vara snäll mot sig själv. 
Leva med det här, den konstanta avskyn mot sin egen kropp den är inte rolig ska ni veta. 

Nu har jag börjat kunna träna igen, men vågen har ju redan skenat iväg. Jag får inte gå ner i vikt när jag är gravid, jag måste tänka på vad bebisen behöver.
Och nej, en ätstörning upphör inte bara för att man är gravid och medveten om att barnet behöver näringen. 

Jag har dessutom den enorma rädslan av alla kommentarer jag fick efter graviditeten med Noah.
Ni vet alla dessa hemska "är inte mammakilona borta än? Bebisen är ju flera månader"  eller "jag trodde man gick ner i vikt av att amma" eller folk som klappar på magen "jag trodde du hade fött redan."
Vill bara skrika MEN LÅT MIG VA!  Jag är livrädd för att få dessa kommentarer igen nu till våren, jag är livrädd att jag inte ska våga visa mig i badkläder nästa sommar, att jag ska känna stress att hetsbanta för att inte bli shamad på badstranden. 

Ja, jag önskar att jag kunde tänka men vad fan skit i alla sådana kommentarer, det är inget att bry sig om. Men när man är en person som redan avskyr varje extra gram på sin egen kropp blir sådana kommentarer inte roliga eller lätta att tackla och vifta bort.
Det letar sig in som gift i själen, kommentarer om min vikt skrattar jag åt i det öppna sen går jag hem och gråter och hoppar över nästa måltid bakom stängda dörrar. 

Och en del människor verkar inte förstå det här, vad skoja om andra människors utseende kanske gör mot dom. Hur ont det gör i själen och hur ledsen man är sedan när ingen ser. 

Så nu sitter jag här, kräktes hela morgonen och förmiddagen. Åt McDonalds till lunch, hälften av det kom upp igen också. Framåt eftermiddagen kommer ångesten krypande, alla kalorier en Big Mac innehåller, jag börjar slå på mig själv inombords, kallar mig själv för dum i huvudet och känner ett tvång att träna. Inte för att jag egentligen orkar eftersom jag spytt hela dagen men för att jag känner mig tvungen.

(null)


Ja det blev väldigt mycket text. Behövde bara skriva av mig. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:


Kommentar:

Trackback